Du , jag minns hur allt började jag var trasig och förstörd  hade undvikigt atom bomber men sprungit på minor under flera år tejpat ihopp allt som var trasigt .

 Jag mins att jag sa jag blir inte kär för kärlek dödar och jag har inte råd att slösa tid på något som alltid slutar med söndriga lemar över  golvet och bort glömda hjärtan som inget tar sig tid att läka.  Jag var säker på att du och jag  var en lek en rolig grej som hade mindre chans till vinst än dom förbanade trisslotterna. Men endå satt jag där den kvällen på madrassen i solna och försökte hämta andan efter vårt samtal jag försökte hålla i hopp fasaden , borde tagit på mig kläderna och stängt dörren och åkt hissen ner in till stan och fortsat min resa ensam , jag var så vacker då .

 Men jag kunde inte hindra orden dom gick inte att ignorera , ” jag är kär i dig” inte ens jag var förbered på mina egna känslor jag förstod inte var dom kom ifrån  dom dök up i ett mörker som så länge hade överlevt utan någon annan än mig.  Du blev tyst tittade förtvivlat på mig men jag är kär i dig med, som 2 barn som hittat hem höll vi om varandra den natten.

Jag strök runder som en skyg katt i koridorerna  lätt handen glida över dörren längs väggarna gömmde mig när jag hörde steg höll andan för att ingen skulle se hur djupt jag hade ramlat när det kom till dig. Jag väntade på att du skulle komma ut som en 12 åringen på skolgården hoppade hopprep över ångersten och tankarna . Du visste inte att jag stod utan för dörren och väntade som en skugga som inte kunde släppa tagget om något jag aldig känt förut. Du visste aldrig något.

Jag drog dig up för bergen,  vi klätrade bredvid stigen hand ihand, det började regna och vi drack öl och höll om varandra, kysstes  som att det aldrig skulle komma en morgon dag under en gren som  redan hade sett allt. Du sa att min svarta keps inte passade mig jag kastade den samma dag när du inte såg.

Den sommaren var det så förbannat varmt ditt rum med madrassen på golvet gav ingen sömn och vi skulle tvunget hålla om varandra , vi flyttade ut madrassen ut på den inglassade balkongen öppnade rutorna och lyssnade på råsundas urartade fotbolsfans, och  vi sov äntligen en sommar natt den första sommaren vi delade.

  Den var en högtiden i början vi delade bara du och jag vi bakade egen pizza på det som fans hemma vi drack vin och pratade i timmar granarna stökade och den enorma utsikten sprängdes sönder  av ljud och lampor från festande männsikor , vi stanade på balkongen hela natten och la oss först när grynnigen letade sig igenom våra trötta ögon . Vi sommnade efter timmar av att klä av varndra nakna med tankar och ort , att berätta om sig själv är det svåraste som finns. Du höll om mig hela natten och vid lunch låg vi fortfarande kvar trygga i varandra. Du var så ren så oskadd och jag var rädd för att jag blottat mig inför någon som jag fortfarande inte visste om jag kunde lita på.  Men jag hade aldrig känt det som växte i mitt sargade kropp aldrig kännt samma tryghet , aldrig samma kärlek aldrig.

 Marcus som tog självmord efter att blivit framhejad av användare på forumet Flashback, han sände sen hela händelsen live från liv till död för alla som ville se. Han postade en tråd om att han tänkte ta livet av sig genom att hänga sig , vissa blev oroliga andra tvecksama men dom flesta valde att håna och heja på  det var bland annat en som tyckte att Marcus skulle skynda sig då han hade bråttom till jobbet. Är det vad en ung människas liv betyder i dagens bisara samhälle, så fort man sitter och gömmer sig bakom en datorskärm och ens ord och meningar flygger genom ledningar spelar ingenting längre någon roll? Ett ropp på hjälp blev till en live show där man kunde följa en ung mans sissta andetag hängandes i en kabel tills hans blev blå fick kramper och slutade andas. Självklart bär användarna som postade sina inlägg i tråden på flashback inget ansvar.  Men lika självklart är det att dom var en del av det som inträffade, för dom såg det som en patetisk ung man som enbart sökte uppmärksamhet, och det är så det fungerar för er som inte förstår att man söker uppmärksamhet när världen man lever i är för svår att hantera. Det enda som hade behövts var medmännsklighet,  orkade man inte vissa det kunde man valt att stänga av, för en dator är så enkel att stänga av. Låt era personliga åsikter kring självmord vara just era egna. I en komplex hjärna finns redan så många spöken att dom ni serverade på silverfat under trådens gång var det som fick hans spöken att ta överhand. Han lever inte längre och många där ute har sett hans liv försvina på datorskärmen som ni gömmer er bakom, jag har sett det och bilderna kommer aldrig försvinna ur mitt huvud eller ur mitt hjärta.  Jag vet hur det är att vara svårt deprimerad och självmordsbelägen men lyckligtvis fick mina spöken aldrid chansen ta överhand. Men internet var nyare då, jag fick inga ideer påhopp eller hej ropp för mina planer för jag delade aldrig med mig av dom, dom gömdes i min dagbok en gameldags dagbok som ingen förutom jag hade tillgång till.  Mina sår gick inte att dölja jag fick hjälp, och det fanns aldrig någon som försökte knuffa mig över kanten jag hade snarare en mur av kärleksfula människor som drog mig tillbaka. Men ensamhet och en social tillvara genom ett annonymt internet som klart och tydligt saknar medmänniskor och kärlek är inte sunt  inte för någon speciellt inte för en trasig själ men autism , jag har adhd han och jag hörde till samma familj (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) av annerlunda hjärnor vi fungerar inte som er, men vi förtjänar samma respekt och förståelse som alla andra.

Så idag skickar jag all min kärlek till Marcus Jannes familj och vänner och är evigtacksam att jag fortfarande finns här.

Har inte vaknat ensam på på det här sättet på flera år , får panik över att det kändes ok eller snarare att jag vaknade, kände kylan från andra sidan av sängen men gick inte sönder visst fans sorgen där men jag brött inte hopp, för jag vet att jag inte kan för jag måste klara mig ensam just nu och då gör jag det. Jag har överlevt många saker i mitt liv och om jag måste så vet jag att jag kan överleva  utan dig . För det är ett under att jag fins här för jag borde inte vara här jag har spelat roulet med livet för många gånger längtat efter döden så många gånger att jag tappat räkningen  och nu måste jag inse att det fins en mening och att jag ska vara här .  Jag tänker inte dedikera ett inlägg till dig för det hjälper inte , det hjälper framför allt inte mig .  Det är över.

Just nu sitter  jag ensam i soffan förbered mig för morgon dagen då jag ska jobba som fotograf hela dagen och natten det ska bli en intressant dag och jag kommer bli trött för det är så myket som måste fungera men jag ska helt enkelt göra det jag är bra på.


Min livs kamrat.