Marcus som tog självmord efter att blivit framhejad av användare på forumet Flashback, han sände sen hela händelsen live från liv till död för alla som ville se. Han postade en tråd om att han tänkte ta livet av sig genom att hänga sig , vissa blev oroliga andra tvecksama men dom flesta valde att håna och heja på  det var bland annat en som tyckte att Marcus skulle skynda sig då han hade bråttom till jobbet. Är det vad en ung människas liv betyder i dagens bisara samhälle, så fort man sitter och gömmer sig bakom en datorskärm och ens ord och meningar flygger genom ledningar spelar ingenting längre någon roll? Ett ropp på hjälp blev till en live show där man kunde följa en ung mans sissta andetag hängandes i en kabel tills hans blev blå fick kramper och slutade andas. Självklart bär användarna som postade sina inlägg i tråden på flashback inget ansvar.  Men lika självklart är det att dom var en del av det som inträffade, för dom såg det som en patetisk ung man som enbart sökte uppmärksamhet, och det är så det fungerar för er som inte förstår att man söker uppmärksamhet när världen man lever i är för svår att hantera. Det enda som hade behövts var medmännsklighet,  orkade man inte vissa det kunde man valt att stänga av, för en dator är så enkel att stänga av. Låt era personliga åsikter kring självmord vara just era egna. I en komplex hjärna finns redan så många spöken att dom ni serverade på silverfat under trådens gång var det som fick hans spöken att ta överhand. Han lever inte längre och många där ute har sett hans liv försvina på datorskärmen som ni gömmer er bakom, jag har sett det och bilderna kommer aldrig försvinna ur mitt huvud eller ur mitt hjärta.  Jag vet hur det är att vara svårt deprimerad och självmordsbelägen men lyckligtvis fick mina spöken aldrid chansen ta överhand. Men internet var nyare då, jag fick inga ideer påhopp eller hej ropp för mina planer för jag delade aldrig med mig av dom, dom gömdes i min dagbok en gameldags dagbok som ingen förutom jag hade tillgång till.  Mina sår gick inte att dölja jag fick hjälp, och det fanns aldrig någon som försökte knuffa mig över kanten jag hade snarare en mur av kärleksfula människor som drog mig tillbaka. Men ensamhet och en social tillvara genom ett annonymt internet som klart och tydligt saknar medmänniskor och kärlek är inte sunt  inte för någon speciellt inte för en trasig själ men autism , jag har adhd han och jag hörde till samma familj (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) av annerlunda hjärnor vi fungerar inte som er, men vi förtjänar samma respekt och förståelse som alla andra.

Så idag skickar jag all min kärlek till Marcus Jannes familj och vänner och är evigtacksam att jag fortfarande finns här.