Tillbaka i den pulserande storstaden , i min lägenhet är ensamheten påtaglig efter skåne trippen fylld med jul, glitter kärlek och ett sällskap. Men det är skönt jag har valt att ta tag i min ensamhet ta den i handen och leva nära den och vårda den som ett litet nyfött barn.  Men det kräver tid , det kräver penna och papper för de tusen tankar som får chans att flyga runder fritt.  Mitt huvud just nu är som en sån där jordglobb som man kan snurra. Hjärnan och hjärtat bråkar om min uppmärksamhet och sakta men säkert lär jag mig att ge de båda lika mycket tid, stannar up i ett land besöker en stad i taget och försök reda ut allt som händer där för att sedan snurra vidare.

Tiden går fort har ni tänkt på det, hur snabbt allt förändras en secund så står man där , med en förändring bra eller dålig det märker man om man låter dagarna gå pressis så som det är meningen att dom ska.

Jag har gjort bort mig på riktigt , vet inte varför igentligen. Brött ett förtroende och jag hatar mig själv , önskar att jag var en skogsmyra som trampas sönder och fastnar under en flipflopp vid havet på sommaren. Så varför gjorde jag som jag gjorde? Jag vet inte , jag ramlade in i gamla mönster och fast jag inte gjort något så hade jag tänkt tanken och utan att sedan tänka efter skulle jag mörka något som jag inte gjort. Ibland gör jag så för att jag är rädd för konsekvenser och då tar jag beslut som straffar sig , pressis som detta och nu har jag sketit ut mig totalt , och skäms och funderar på hur personerna jag älskar mest någon gång igen kommer lita på det jag säger ? Jag tror inte det , för jag gjorde det igen klantade mig . Min förklaring var ärlig men jag förstår hur jävla idiotiskt det låter men ibland tänker jag inte efter jag bara gör och tror att det jag gör är för det bästa , jag är en idiot så enkelt är det. Tänker att ni aldrig kommer släpa mig förflutna och sätter mig därför i denna sitvationen, men nu har mitt agerande i stället gjort att ni ser mig med pressis samma ögon som ni gjorde när jag var svag patetisk och självisk, inte den jag är i dag.



Så vad är jag för en människa ?

Förlåt

Du, jag står pressis framför dig livrädd för jag vet, du ser mig inte längre. Känner hur min pulshänger up sig och förtvivlan springer ifatt. När det till sisst har hänt när du har gått står jag ensam för att secunderna senare rasa samman mot golvet och smärtsamt inse att jag inte längre vet vem du är. I samma andetag skriver jag under ett löfte till mig själv att aldrig låta dig komma in i mitt system  aldrig låta dig ta E4 in i mitt hjärta ,aldrig igen.

Det är ett löfte som jag vet att jag kommer hålla.