Möter mig själv i spegeln , trötta ögon skakiga händer. Besvikelsen över mitt egna agerande , hänger så tungt över mitt hjärta känns som en omöjlighet att stå rakryggad. Jag kommer aldrig kunna laga det här, jag har sett till att det inte går. 

Varför gör jag mig själv så illa , varför känner jag fortfarande ett sådant behov utav att straffa mig själv. Varför kan jag inte ge mig själv tillåtelse att låta någon göra mig lycklig utan att förstöra det ? 

Varför vill jag framstå som ett besatt psyko varför jobbar jag så hårt på att förvandla mig själv till någon du skulle fly ifrån .

 

Spelar mindre roll nu, antar att jag får klappa mig själv på axeln och berömma mig själv för ett uppdrag väll genomfört . Antar att det nu jag ska känna mig nöjd, andas ut och vara fri. 

 Jag känner inte så , men det var konsten att känna som satte mig i denna sitsen från början . 

 

Men nu är det bra, min självförnedrings har anlänt till sin slutdestination. 

Jag vill inte mer. 

 

 

"Vi har följt varann en stund

Du är min allra bästa kund

Jag brukar leka med ditt namn

Jag finns i din bok och du i min famn

Och jag vet att du är där

Fast du egentligen borde va här

 

Som man bäddar

Får man ligga

Man kan älska

Trots att världen är som den är

Man kan börja

Man kan sluta

Sluta världen i ett slag"