Som jag hade det förut, innan jag nåde Stockholms syndromet får mig att längta efter enkelheten som fans vid huset vid sjön.

Tittar omkring för att se ett ansikte jag känner igen något från för, en vän som jag inte vill glömma, men fotspåren försvann efter nätter i ovisshet över framtiden.

Längtan efter något större tog över, packade väskan för att leta livet någonstans.

Följa drömmen som föddes i den trasiga tonårstiden.

Men jag känner en bitter sörja fräta över min kropp över det faktum att drömmen om Stockholm står i dimma där alla går över lik för att nå sina mål, medmänsklighet är ett fenomen som inte existerar här i staden som sägs vara byggd på drömmar.