När det blir för mycket av allt , springer jag in i väggen och blandar i hopp allt. Hur ska jag kunna rädda alla i min närhet ? När jag pressis blivit stark nog att stå på egna ben,  När jag stänger dörren till min lägenhet längtar jag efter så mycket . Jag längtar efter min syster , längtar efter enkelheten i att bo i en pyjamas och sjunga låtar i plastsked till skithög musik med dig. . Längtar efter mina pappa som är pressis som jag som förstår mig bättre än någon. Min mamma som känner mig behöver inte öppna min mun behöver inte säga ett ord hon vet vad som kommer att hända, hon vet allt om mig.  Ibland kan jag inte förstå vad jag gör i staden där min familj inte finns. Jag saknar dom varje dag , gör ont i mitt hjärta när jag ser hur dagarna springer förbi och ingen av dessa delade jag med er. Jag är blir äldre hela tiden och så blir ni. Kan inte hantera livet utan er, blir ständig påmind om hur snabbt livet kan ändras hur snabbt någon kan försvinna.

Min släkt är så stor fins fruktansvärt många människor som har en stor plats i mitt hjärta , morbrödrar , fastrar , mostrar och morbröder, kusiner och kusin barn och vänner.

När ni blir sjuka , krymper jag , när ni har problem när ni gråter när era hjärtan går i sönder gör mitt det samma.

Vill inte ha mer sjukdom , vill inte ha mer sorg vill inte ständigt gå med rädsla för att telefonen ska ringa , vill inte förlora mer.

Jag har dåligt samvete för att jag är lycklig, för jag kan inte dela det fult ut med er.

Vad gör jag i en stad där jag inte kan finnas till för dom som behöver mig och vad gör jag här när saker händer där hemma, längtan sorg och saknad är tunga känslor och jag längtar hem.